Det kändes som om det var igår som jag gick i lågstadiet, lekte i solen och gosade med min katt och väntade på att mamma skulle komma hem från jobbet. Som om det var igår som Saga mötte mig vid vägen på vägen hem ifrån skolan, varje dag i 3 år.

Som om det var igår som Gustav(Tanten) och Zero sprang runt ens ben och ville ha uppmärksamhet, som om det var igår som Zero sov i brödkorgen på matbordet. Det var hans favoritställe, absoluta favoritställe.

Flisan som skällde på en för att man inte gav henne mat tillräckligt snabbt och Kiba som inte var större än min hand.

 

Cyckla som alltid ville äta upp allt. Ponnyn som skrämde mig då jag lyckades jobba upp henne ordentligt. Då hon arbetade med ryggen. Känslan av att hon höjde ryggen och verkligen jobbade med hela kroppen.

Och jag stannade. Jag bara satt där och tittade på henne helt chockad. Hon ser tillbaka med sina stora mörka ögon och dom fluffiga ljusa öronen. Min lilla fjording <3

Men tiden kom riktigt snabbt när jag var tvungen att sälja dig..

 

När vi hade Flisan och Kiba kvar sa mamma klart och tydligt. "Inga fler djur!"

 

Om 2 veckor fyller jag 19 år.