Jag är en person som nästan aldrig har känt mig omtyckt. Men när jag lagt upp "egobilder" på bilddagboken, som var så inne för 10 år sedan, så fick jag alltid kommentarer om att jag var söt. Så på internet kände man sig uppskattad för bilderna man la upp. Nej det var inga som helst nakenbilder det lovar jag, men det var bilder på mig, mitt ansikte. Men det har aldrig varit någon som velat fånga mig på bild, inte som någon sagt eller visat. Så det är inte något som jag har fått uppleva.
Så istället har jag fotograferat min natur och mig själv. Alltid.
För det tyckte jag var roligt, jag älskade att vara med på bild, för då kände jag mig uppskattad, om det så var för att jag var söt, eller för att det helt enkelt var jag, och jag var i fokus. Sen att det var jag själv som tagit bilden spelade ingen roll. Bara att det var jag.
Jag upplevs säkert som väldigt egoistisk, eller rent av narcisistisk. Det kan jag garantera att jag inte är. Jag ser nästan inget annat än fel på mitt ansikte, min kropp.
Men nu så bor jag hos min mamma, precis som dom senaste 19 åren, men nu bor hon med en man, sin man Lars.
Han har massvis med kameror, kamera utrustning m.m. Detta har gjort allt mycket roligare och jag kan få för mig att sätta upp ett stativ och ta bilder, på vad som helst.
Bilden ni ser är en av dessa bilderna.
Den är inte perfekt, men själv tycker jag att den är fin.
Och det är det jag vill komma upp till.
Han har massvis med kameror, kamera utrustning m.m. Detta har gjort allt mycket roligare och jag kan få för mig att sätta upp ett stativ och ta bilder, på vad som helst.
Bilden ni ser är en av dessa bilderna.
Den är inte perfekt, men själv tycker jag att den är fin.
Och det är det jag vill komma upp till.