I flera veckor/månader så hade jag börjat leka med tanken på att börja tatuera, eller mer exakt. Jobba som tatuerare. Jag var blyg för mig själv, tänkte att "Jag vill, jag vill göra det... Nej jag kan inte." Alltid samma visa. Jag kan inte, alltid har dom orden stoppat mig. Alltid. Men med penna och papper har jag alltid kämpat, även i matteboken. Jag har alltid tecknat, men det där i matteboken... Det uppskattade inte min lärare så mycket. Så hon tvingade mig att sudda ut det, i 3e klass. Men, alltid har jag tecknat, målat. Både för hand och för dator. 2005 fick jag min första ritplatta. En liten svart, wacom bamboo. Men varför fortsatte jag tänka? Varför gav jag inte upp?
Jag hade min mamma. Jag hade min pojkvän. Jag hade mina vänner.
Dom lät mig inte ge upp. Mamma tjatade alltid "Du hade nog varit jätte duktig!". Pojkvännen envisades om att kolla på all utrustning det finns att titta på, på internet. Pratade om att "Sådant här hade du ju kunnat ha!". Vännerna tjatade om hur duktig jag är, hur ballt det hade varit. När jag visste att dom trodde på mig, att dom trodde att jag hade kunnat. Då insåg jag att, jo. Jag vill. Jag kan. Jag ska. Min julklapp var den slutgiltiga övertygelsen om att min mamma verkligen trodde på mig. Att min styvpappa också trodde på mig. Pojkvännen som visste precis vad det var i väskan. I aluminium portfolion låg det tatueringspistoler och alla diverse flera tillbehör. Även övningsskinn, och en massa skisser.

Lyckan var enorm <3